Potatisen härstammar ifrån Sydamerika där den odlades tidigt av inkaindianerna i Anderna. En av Inkafolkets främsta tillgång var potatisen, då majs och andra amerikanska grödor inte lämpade sig för den höglänta terrängen.

Potatis odlades och åts i Anderna för åtminstone fyratusen år sedan. Då forskare vid Smithsonian Institution i Washington, USA, undersökte jordprover från den övergivna bosättningen Waynuma på 3 600 meters höjd i Peru fann man rester av både potatis och arrowrot. De kunde tidsbestämmas med hjälp av kol 14-metoden. Arrowrot kan inte odlas på den höjden, så fynden visar att man människorna som levde där bedrev handel med folk från de tropiska skogssmarkerna.

När conquistadorerna, med Pizarro i spetsen, tröttnat på att inte hitta rikedomar i form av guld och silver, tog de med sig grödor tillbaka till Europa. I början uppskattades växten enbart för sina vackra blommors skull tills man kom på att försöka äta de knöliga rötterna. Plantorna skickades runt i Europa för att odlas i slottsträdgårdar och som medicinalväxt.

De första svenska plantorna växte just därför i den botaniska trädgården i Uppsala år 1658. Det dröjde dock till 1724 då Jonas Alströmer energiskt försökte få svenskarna att odla och äta potatis i stor skala. Själv odlade han potatis på sitt gods utanför Alingsås.

Andra orsaker till potatisens framfart i Sverige sägs vara regeringens propaganda för växten samt nödåren i början av 1770-talet då bönderna insåg att potatisen var en mycket mer avkastningssäker gröda än spannmål. Succén var given när Eva de la Gardie bidrog till upptäckten av att man kunde bränna brännvin av potatis och på så sätt spara den viktiga säden till brödbak.

I dag odlas potatis över hela Sverige. De största odlingsarealerna finns i Skåne och Halland. Den totala potatisproduktionen uppgick 1998 till 850 000 ton och importen blir en allt större marknad. Konsumtionen av matpotatis minskar sedan ett tiotal år, till förmån för förädlad potatis som t ex. chips samt andra livsmedel.